Satt härom morgonen och tittade på soluppgången . Att se en morgon starta. En morgon som ingen annan någonsin har upplevt innan . Det var bra för själen. Hade människor omkring mig, några utav dem känner jag sedan innan och de andra hade jag träffat kvällen innan denna underbara sol kom upp från horisonten. några hade varit jätte irriterande hela kvällen, någon hade dragit dåliga raggningsrepliker och några satt vid mig och pratade om allt och inget, någon badade. Men det spelade ingen roll vilka dom var eller vad dom hade gjort. Att se sig omkring och känna att vi alla är faktiskt lika. Vi alla ville vara där, vi alla hade behovet av att vara sociala. 

det jag kände när jag satt där var obeskrivligt. 

 

När jag var på Mallorca för några veckor sedan, då gick jag själv på stranden .

med skorna i handen, fötterna i havet och håret Utsläppt i vinden. Då kunde jag inget annat göra än att gråta. 

För allt ont som har varit, allt som både har hänt mig och människor i min krets. 

För dom jag saknar nu och som jag en gång saknat. 

Även för att det var vackert och jag ville stanna där hela mitt liv. 

 

Nu var det inte alls så. 

Självklart ville jag stanna kvar där på Klippan med solen i ansiktet som sakta värmde min kalla kropp från badet i havet jag precis hade avklarat. 

Men jag kände ändå att jag ville gå vidare. 

Att det finns något att kämpa för. 

Bara man tar sig tid att se och känna det där vackra. Att ta vara på tiden. 

 

För lever man inte i nuet, så kommer man dö utan att någonsin levt.