Det är fortfarande väldigt mörkt ute, klockan har precis slagit 0500 den 1 December 2010 .

Jag vaknar utav, vad som känns som en oerhört stark spark i den nedre delen utav magen .

Kvider, vänder på mig och fokuserar på att andas, vad hände igentligen ?

När det onda har slutat bestämmer jag mig för att gå ner för att gå på toaletten .

Sakta men säkert rullar jag ur sängen, tar min flece morgonrock och går mot trappan .

Ett stag i taget och en fast hand på trappräcket .

Väl inne på toletten får jag både nummer ett och två gjort .

Halvvägs upp för trappan så kommer smärtan igen, vad är det som är fel ?

Står som fastfruten, dubbelvikt och kan inte öppna ögonen .

Så kom jag på det, som ett ljus som gick upp för mig,

'' Herre gud, jag är ju för fan gravid ! ''

Det hade varit som bortblåst, hade totalt glömt bort det för en stund .

Så jag tog mig i kragen, halvsprang upp för trappan, kastade av mig morgonrocken och la mig på min plats i sängen igen .

Smärtan kommer igen, det käns som om det är någon/något som prässar min ryggrad upp igenom magen och som om

svanken är av på minst fyra ställen .

Jag känner att jag inte klarar av att hantera smärtan ensam längre, så jag vänder mig mot min sambo och fader till barnet

Timmy, som ligger på min vänstra sida . Klockan har nu blivit 0530 .

- Timmy ?!, viskar jag .

- Timmy snälla vakna, det är dax . . .

Han vrider lite på sig och öppnar ögonen sakta och tittar mot mig,

- Är du säker ?

- OM jag är, han kommer nu , sade jag tyst samtidigt som jag fick ännu en smärta, en värk .

Timmy Flög upp ur sängen och på bråkdelen utav en sekund så hade han på sig kläder och var halvvägs ner för trappan .

- Ring förlossningen och säg att vi kommer nu då, jag går ut och startar bilen och ringer till mamma, ropade han

ifrån nedervåningen .

Och så gör jag, jag ringer förlossningen och försöker klä på mig samtidigt .

- Förlossningen vad kan jag hjälpa er med ?!, sade en lugt och sansad röst i telefonen.

Jag harklar mig och säger:

- Hej, ja asså, jag ska föda och vill komma in, får jag det ?

- Ja självklart får du det, svarade hon på andra sidan luren , Men hur långt är du gången ?

- Jag är i vecka 38 + 4 och jag har inte en aning vad det kan vara mellan värkarna, 3-4 minuter kanske . Svarade jag .

Hon försöker att prata med mig, men nu hör jag inget utav vad hon säger, jag har en värk,

kan inte titta och halvligger över sängen och flåsar som en utmattad hund .

När jag är på fötter igen så säger kvinnan i telefonen till mig att jag borde stanna hemma iallafall i två timmar till

eftersom att det

är mitt första barn, då det oftast går ganska långsamt med förlossning osv då .

Men jag är fast besluten, jag skall in och det är NU !

- Ja du är så välkommen in hit, men var beredd på att vi antagligen kommer att skicka hem dig igen

då jag antar att du bara är i latensfasen än så länge .

( Den första fasen i förlossningen då man öppnas ca 2-4cm )

- Det struntar jag i, jag föder på golvet om jag stannar hemma länge till ! Svarar jag nu med en ganska irriterad röst .

När jag lägger på så kämpar jag för att få på mig kläderna, mjukisbyxor, T-tröja och strumpor .

Jag tar mig skta ner för trappan med mobilen i handen och Timmy kommer inrusandes från bilen .

- Hur är det ? Frågar han med försiktigt och lite darrande röst .

- Joo men det är bra, tror jag, joo men det är det . Svarar jag, en aningen frånvarande .

Vårand hund Solex går troget brevid mig hela tiden i undran om vad som är pågång .

Då och då lutar jag mig mot hans rygg för att få stöd då det gjorde så ont,

han står stilla och tittar på mig, så lugn, så stilla .

Timmy går upp för trappan för att hämta min och bebisens väska som hade varit packade i ca två månader tillbaka .

Undertiden försöker jag få på mig jackan och skorna samtidigt som jag kämpar mig igenom värkarna .

Ute är det kallt, ca 13 minusgrader och Timmy går framför mig med all packning .

Solex är fortfarande brevid mig, tittar då och då på mig för att försäkra sig om att allt är under kontroll .

Jag öppnar bildörren och hinner inte ens sätta mig innan jag får ännu en värk , men jag struntar i den och nästan kastar in

mig själv i sätet, drar igen dörren och fokuserar på att andas .

Vi åker bort till Timmys mamma och pappa på Linnégatan där hans mamma, Susanne möter upp oss .

Vi måste åka i hennes bil då vi har väldigt dåliga däck på våran, Susanne har redan varit ute och startat den så att det är varmt .

Solex får stanna hemma hos henne . Mot hans vilja så går han in i deras hus .

Vägen upp till Linköping är jobbig, jag halvligger i framsätet och Timmy fokuserar blicken fram på vägen .

Jag känner hur bilen slirar och att vi ibland tappar fästet .

Men jag är inte rädd, utan mer tvärt om eftersom att jag vet hur duktig Timmy är på att köra bil .

Jag har annat att tänka på just nu .

En värk kommer smygandes och nu är dom starkare, det känns som om jag kommer att gå av på mitten,

Det går inte att förklara hur det riktigt känns .

Jag pustar, stånkar och stönar nu högre än innan,

Så Timmy höjer volymen på radion för att kunna fokusera ordentligt på vägen och inte på mig .

Men jag ser ändå att han ibland kastar några blickar på mig, det känns lugnande .

När jag väl är på banan igen så tar jag upp min mobil och sänder iväg ett SmS till min syster JOi, min mamma och min pappa

där det står : '' Nu åker vi in ! '' .

Jag hinner även gå in på facebook igenom mobilen för att skriva : '' Nu jäävlar ! '' innan det kommer ännu

en plågande värk .

Vägen upp till förlossningen känns som en evighet men nu äntligen så är vi framme utanför förlossningen .

Timmy tar väskorna och jag kämpar för att kunna ta mig ut ur bilen, Timmy möter upp mig så fort jag har kommit ut .

Han tar mig under armen och leder mig bort mot dörren där vi måste rnga på en klocka för att dom skall öppna åt oss .

Ännu en värk kommer smygandes och lagom till att dom svarar i den lilla apparaten på väggen så är den som starkast .

- D d d Det är A a a Antonia , stammar jag fram .

- Okej, vi öppnar, ta hissen direkt till höger upp till plan elva . Svarar kvinnan i apparaten .


Fortsättning följer . . . . . . .