Dörren öppnas, vi går in och öppnar dörren till hissen som redan var nere hos oss .

Det trycket som uppstår när hissen börjar att åka upp mot plan elva är lite läskigt,

det känns precis som om jag tappar benen uppe vid höfterna .

När hissen stannar öppnar Timmy dörren och vi går ut, hand i hand .

Det luktar lite små unket lamporna i taket bländar mig .

Efter ca 5-6 steg så kommer den igen, värken .

Det jag då ser framför mig är tre sköterskor/barnmorskor som först går mot oss men som sedan börjar småspringa .

- Hur långt är det mellan värkarna ? Frågar dom i kör Timmy .

- Jag vet inte, men ofta ! Svarar Timmy lite små skärrad men ändå väldigt lugn .

- Vi måste ha ett rum, NU . Ropar en utav sköterskorna,

och vi behöver inte gå långt innan vi kommer fram till ett rum som vi gick in i .

Timmy kastar ner väskorna på golvet inne i det högra hörnet och jag får hjälp av med jackan, med mina skor

samt med byxor och trosor .

En Barnmorska med namn _______ kommer in, förklarar att det är hon som skall ta hand om oss med två medhjälpare .

Hon förklarar även att jag ganska snabbt måste lägga mig ner på sängen

för att hon skall undersöka hur mycket öppen jag är och så att vi mer vet hur läget ligger till .

Jag lägger mig på sängen, värkarna kommer tätare, hårdare och jag känner att det blir jobbigare och jobbigare att andas .

Barnmorskar för in två fingrar för att känna efter hur det känns och hon konstanterar att jag har öppnat mig 6cm ,

nu händer det grejjer !

Jag får ställa mig upp för att kunna ta emot värkarna på ett bättre sätt och även Timmy får vara mer delaktig i det hela .

Ett gåbord förs framför mig och jag lufar mig på det samtidigt som Timmy masserar min svank,

sköterskan påminner mig helatiden om att andas djupt och att jag skall behålla mitt lugn .

Men jag gillar inte att luta mig på gåbordet, jag vill ha mer närhet, jag vill ha min Timmy !

Så jag skickar gåbordet in i väggen framför mig och kastar mig in i Timms's famn, här har jag det bra, här är jag trygg .

Han vaggar mig, fram och tillbaka och sköterskan taröver masserandet på min svank .

Men efter en stund så stannar allt upp, jag hör inget, jag ser inget, det ända jag känner är ett oändligt tryck mor min svank

och ändtarm . '' Nej, jag måste bajsa '' Tänker jag samtidigt som jag skriker i panik och smäta:

- Aaahh, JAG SKITER NER MIG !

Jag känner hur Timmy tar att hårdare tag om mig och Sköterskan frågar:

- Känner du ett tryck mot ändtarmen ?!

Jag kan bara nicka, får inte fram ett ljud, hur jag än försöker .

Så vi beslutar att jag får lägga mig ner och så är det dax för sköterskan att undersöka mig ännu en gång .

- Japp, du är öppen 9cm nu, vill du ha någon bedövning ?

- JA ! I ryggen ! svarar jag .

Så dom ringer efter narkosläkaren och han kommer på mindre än 5 minuter,

men värkarna är nu så pass starka så det är försent att sätta någon ryggmärgsbedövning, jag får helt enkelt klara mig utan .

- Vi måste ta vattnet ifrån dig, du föder villket sekund som hällst Antonia, säger Sköterskan undertiden som hon undersöker igen .

Jag känner att det helt plötsligt blir väldigt varmt på min högra fot, en stark och frän lukt slår mot både min och Timmy's näsa.

Man kan nog gämföra den lukten med sekret som jag legat ute i solen i en timme .

- Ja Antonia, jag känner huvudet nu på bebisen . Säger _______

Jag får ännu en värk och jag fårgar:

- Får jag trycka på ?

- Om du känner att du inte kan hålla emot längre så ja, gör det, vi är beredda .

Jag slappnar av, Timmy står vid min vänstra sida och håller min hand, stadigt .

Äntligen, jag får slappna av och trycka på .

Då släppte en stor del utav smärtan och jag trycker, jag prässar och jag skriker .

Jag sätter upp mina ben, ett på ena sköterskan och ett på den andra och trycker, jag får nästan den ena utav dem att ramla .

Jag må vara liten, men när det väl gäller så kan inget stoppa mig !

- Det är bra Antonia, nu ser vi huvudet . Det är en hårig lite krabbat .

Timmy tar några steg fram för att se efter vad dom menar .

- Hahaha, ja det kan man säga, Antonia har du någon tofs ?! Skämtar Timmy .

Jag känner att jag inte riktigt är på skämt humör och tänker att nu ni, nu skall ni allt få se vad jag är kappabel till och så

trycker jag på ännu en gång .

- Nu måste du vänta lite Antonia, hjässan är nu ute, men du måste försöka hålla bebisen kvar där en liten stund .

Och jag håller, jag håller och jag håller .

Men så helt plötsligt så stannar allt upp ännu en gång, jag hör inget, jag ser inget och jag känner heller inget .

'' Men herre gud, det är ju en Lucas ! '' Tänker jag . . . Vet inte varför, men så tänker jag .

När jag väl kommer ''tillbaka'' så hör jag:

- Antonia, nu måste du ta några tag i syrgasen och trycka på, Bebisen behöver lite syre .

Så jag gräppar den där äckliga masken, drar tre snabba tag,

- Räcker det ?! Frågar jag i lite panik .

- Jaa då, det är bra, kör på nu . Får jag i svar .

Jag tänker att nu jävlar ska han ut, och så tar jag att tag om mina ben och trycker på .

Huvudet ute och jag får en snabb kryskvärk direkt efter så jag kan trycka på ännu en gång .

Innan jag ens hinner hämta andan så ser jag honom, lite små lila och kladdig, skrikandes i sköterskans händer .

Det är klart, han är här, han är ute !

Men nej, klart det är det inte, Moderkakan måste ut med .

Så utan att ens ha en värk så trycker jag på, inga problem, den kom ut i ett litet ''plupp'' .

- Är den hel ? frågar jag innan jag ens har fått upp min lilla son till mig .

- Ja, det ser så ut, men vi skall undersöka den mer ordentligt strax , Svarar dem .

Jag får upp Det lilla knytet till mitt bröst och han slutar skrika så fort han kommer upp till mig .

Han tittar upp på mig, jag på Timmy, Timmy på oss och jag känner hur tårarna börjar rinna nerför mina kinder .

Jag är helt varm i kroppen, så lycklig, så stolt ! OCh jag ser på Timmy att han känner det samma .

- Moderkakan är hel Antonia, men jag måste undersöka dig nu med,

det kommer göra lite ont men jag måste göra det, hör jag en röst .

Jag bara nickar, utan att släppa blicken från det lilla livet i min famn som nu snuttar på mitt bröst .

Det svider, det gör ont, men det spelar ingen roll, jag släpper ändå inte blicken, inte heller gör Timmy .

Efter en liten stund så tar barmnorskan våran lille son ifrån oss för att väga, mäta, ta tempen och lite annat på honom,

3430 gram och 49cm lång, temp 37,4 och har kissat . Älskade skatt !

- När du känner dig redo så kan du gå och försöka kissa och även ta en dusch, ska vi hjälpa dig upp ?, säger barnmorskan .

Jag sätter mig upp direkt, ställer mig upp utan några problem och går mot toaletten .

Såhär lätt var det länge sedan jag kände mig, haha .

Timmy tog på en blöja, strumpor och en mössa på det lilla knytet på bänken framför sängen

för att sedan ta honom i famnen och sätta sig i fotöljen . Lyckan och nervositeten i hans ögon går inte att förklara,

men den var vacker .

Vattnet är varmt och blodet som rinner ner för mina ben är kladdigt, det kommer mycket blod och annat slem, urch !

Jag bestämmer mig för att stå upp i duschen och kissa med en svag varm stråle utan duschen mellan mina ben .

Det känns nästan som vanligt, bara lite ovant att stå upp och kissa, hehe .

Jag klänner att jag inte vill stå där innte hur länge som hällst,

men blodet slutar aldrig att rinna och mina ben är skakiga .

'' Det är ju tur att vi är på sjukhuset om jag skulle ramla iallafall '' tänker jag .

Men det gör jag inte, utan jag torkar mig snabbt med den vita handduken som hänger på väggen brevid mig,

varför ha en VIT handduk på en förlossning ?

Det säger bara vipps så är den röd utav blod och det är ju inte mens-blod direkt,

utan det är förlossningsblod . blääää . . .

Men jag slutar tänka på det, jag måste ut för att titta på min son igen .

Så ut igenom dörren, där sitter dom, pojkarna i mitt liv . Det finns inget annat just nu, bara vi .

Jag drar fram min väska ifrån hörnet där Timmy hade kastat in den för en dryga timme sedan,

tar upp nya kläder och tar på mig dom .

Allt går mycket lättare nu och jag känner mig som en helt ny människa .

Det knackar på dörren och barnmorskan kommer in igen, hon säger att det är fullt på ''vanliga'' BB, så vi måste ligga på

special BB , i händerna har hon en rullstol och visar ner mig i den och Timmy lägger den lilla pojken i famnen på mig .

- Han heter Bastian, säger jag till Timmy .

- Ja jag vet, det gör han, Bastian , Svarar han med ett leende på läpparna .

Han plockar ihop sakerna i väskorna och så går vi ( jag och bastian åker i rullstolen ) upp till plan 11,

där special BB ligger .

Inte heller nu släpper jag blicken ifrån Bastian, jag litar på att barnm,orskan inte kör in rullstolen i något,

men vad skulle det spela för roll ? Jag håller ett stadigt gräpp i min son,

skyddar honom med mitt liv, inget får hända honom .

När vi är inne på rummet säger Timmy till mig:

- Ja, men du gumman, jag åker hem nu och fixar lite tills ni får komma hem igen .

Ring när du vill och jag hör av mig, Jag älskar er !

- Ja gör så, vi älskar dig med .

Jag visste redan innan att han inte skulle stanna kvar på sjukhuset med oss,

dels för att det är så jävla dyrt att stanna kvar som fader till barnet och för att det fanns ganska mycket att göra hemma

innan vi kunde/ville ta hem Bastian . Pelletsen är slut och det är jätte kallt hemma,

han skulle bli sjuk om vi alla hade åkt hem .

Jag ligger i sängen med Bastian på mitt bröst, han är jätte duktig på att suga och ammar för fullt .

Men jag har problem, han kan bara amma på det vänstra bröstet, varför ?!

Jag försöker att byta till det högra flera gången då jag börjar känna mig ömm om det vänstra,

jag nästan skriker, det gör så jävla ont ! Den högra bröstvårtan blir svart, det kommer blod och Bastian släpper taget hela tiden om den .

Nej, han får amma på det vänstra istället . Det går så mycket bättre, jag får härda ut .

Det kommer in barnmorskor lite titt som tätt till mig, presenterar dem själva och frågar om jag har några funderingar över något .

Innan vi hade åkt in till sjukhuset så hade jag minst miljoner med frågor, men nu känns det faktiskt som om jag har

full kontroll på läget . Som om jag redan har vuxit in i mammarollen , som om jag har varit mamma i flera år .

Efter flera försök att få Bastian att amma på mitt hörga bröst så ringer jag tillslut på klockan efter en barnmorska,

Det tar knappt en minut innan det knackar på dörren och en kvinna i ca 40-45 års åldern kommer in .

- Jag försöker och försöker, men han kan inte amma på mitt högra bröst, vad ska jag göra ?!!? Frågar jag med gråten i halsen .

tänk om han inte får tillräckligt med mat ? Tänk om han redan nu blir undernärd ?

Är jag en dålig mamma ?

Gillar han ens mig ?

Frågorna snurrar runt i huvudet och jag känner att jag nästan håller på att brista ut i gråt .

- Ta det lugnt Antonia, Det kan vara så i början, han klarar sig . Får jag se hur du gör så kan jag ge dig några tips ?

Jag visar hur jag har gjort och barnmorskan ler mot mig .

- Du gör precis som man ska, det kommer att gå bra snart ska du se .

Du har nog mer mjölk i det vänstra bröstet men vi hoppas på att det vänstra kommer ikapp inom det närmsta dygnet . Försök

att vila dig nu, ni båda måste vara väldigt trötta .

- Okej, jag ska försöka . Tack för hjälpen iallafall !

Okej, nu är jag lugnare, jag klarar av detta .

Bastian somnar på mig och jag vågar knappt att röra mig, så jag somnar i en ställning som gör att jag får kramp i armen,

men det struntar jag i, han skall ha det skönt mig är det skitsamma med .

Jag somnar, så skönt men inte djupt .

Jag känner hela tiden att jag har en hand på hans nakna rygg under filten som vi har över oss för att hålla värmen .

Rummet är ganska kallt och jag hör varje ord som dom säger i rummter brevid oss ,

Hur ett litet barn bara skriker och skriker .

Det är ett oerhört hämskt skrik, högt och ljust . . . Ett panik och smärt-skrik .

Hör att föräldrarna trycker på knappen för att få barnmorskor/sjuksköterskor till sig

och varje gång dom kommer dit så säger dom att dom får ge det lilla barnet mer smärtlindring .

Tar ett fastare tag om min lille son i famnen, pussar honom på pannan och blundar .

'' Du är frisk, jag är frisk, vi har det bra och skall hem imorgon älskling '' tänker jag, om och om igen .

Efter några timmar med vila så knackar det på dörren och en äldre kvinna med vit rock kommer in,

- Nu finns det mat till dig i matsalen, kom så ska jag visa er dit .

- Men Bastian då ? Vart ska han vara ? Svarar jag .

- Honom kan du ju ta med dig, lägg honom i den lilla sängen med hjul och rulla med dig honom .

Jag känner hur paniken växer i mig . Tänk om han börjar skrika, tänk om han vill ha mat eller en ny blöja när vi är där.

Vad ska jag göra då ?

Men jag lyder henne, trots att jag inte alls är hungrig så gor vi alla tre mot matsalen .

Jag hittar min blicka som har en lapp med nr 8, samma nummer som vårat rum .

Jag sätter mig ner på den hårda trästolen och tittar ner på tallriken,

pytt i panna och ägg med lite grönsaker . Jag pillar i mig grönsakerna och tittar mig sedan omkring .

Det sitter en kvinna med sjukhusrock på sig och en karteter som händer i en ställning brevid henne .

På andra sidan utav henne så har hon en likadan vagn som jag med ett litet barn i .

- Är det en pojke eller flicka ? Frågar hon mig ganska glatt .

- En pojke, han föddes i morse .

- Oj, vad liten ! Grattis ! Svarar hon mig och fortsätter:

- Min lilla flicka är lite över en månad nu, och så ler hon ner i sin vagn mot det lilla knytet som sover .

Jag känner hur lyckan växer inom mig, jag är mamma och det här klarar jag .

Nej, nu vill jag inte vara kvar i detta rum längre, så jag tar tag i vagnen med lilla Bastian i och går ut ifrån matsalen .

Ljusrören i taket bländar honom när vi kommer ut i koridoren och han gör ifrån sig ett litet skrik .

Jag ökar tempot lite och går in på vårat rum . Där är det tyst och med dempad belysning . Jag sätter mig på sängen

och tar upp Bastian, lägger honom intill mitt bröst så att han kan få lite mat .

Men fy fan vad ont det gör ! Det är som om någon sticker in tusen nålar kring bröstvårtan och sedan sliter den rakt ut.

Det är den värsta smärtan, har aldrig varit med om något liknande tidigare . Jag vill helre föda hundra barn till än att fortsätta amma.

Men för Bastian's skull så låter jag honom fortsätta, trots att tårarna börjar tränga ut ur ögonen på mig .

Han somnar ganska fort, så jag lägger honom på min mage och lägger oss i sängen .

Jag somnar en stund, men väcks ganska fort utav att det knackar på dörren och in kommer en barnmorska som säger att jag har besök .

''Besök ? tänker jag , vem kan det vara ?! ''

Men jag nickar och in kommer min mamma, Victoria och min storasyster, JOi .

Jag lyser upp av glädje men jag ligger kvar i sängen helt stilla . Jag är alldeles för trött för att ens röra på mig .

JOi kommer fram och ger mig en puss i pannan, jag ser hur glad hon är och i mammas ögon ser man stoltheten .

Dom ser sig omkring lite oroligt och frågar mig sedan lite tyst: '' Vart är han ? '' .

Jag lyfter försiktigt på filten som vi har runt oss . Dom lägger händerna för munnen och deras ögon fylls med tårar, glädjetårar .

'' Nej men guuuud vad liten han är !!! '' viskar JOi .

Mamma kommer fram, men hon säger istället '' Oj vad stor han är ! '' Med en högre röst .

Förstår att JOi reagerar som hon gör, eftersom hon inte har träffat en så pass nyfödd tidigare och mamma förstår jag med

eftersom jag bara var 46cm lång och vägde betydligt mycket mindre, nästan hälften så mycket, när jag föddes .


Fortsättning följer . . .

Det är fortfarande väldigt mörkt ute, klockan har precis slagit 0500 den 1 December 2010 .

Jag vaknar utav, vad som känns som en oerhört stark spark i den nedre delen utav magen .

Kvider, vänder på mig och fokuserar på att andas, vad hände igentligen ?

När det onda har slutat bestämmer jag mig för att gå ner för att gå på toaletten .

Sakta men säkert rullar jag ur sängen, tar min flece morgonrock och går mot trappan .

Ett stag i taget och en fast hand på trappräcket .

Väl inne på toletten får jag både nummer ett och två gjort .

Halvvägs upp för trappan så kommer smärtan igen, vad är det som är fel ?

Står som fastfruten, dubbelvikt och kan inte öppna ögonen .

Så kom jag på det, som ett ljus som gick upp för mig,

'' Herre gud, jag är ju för fan gravid ! ''

Det hade varit som bortblåst, hade totalt glömt bort det för en stund .

Så jag tog mig i kragen, halvsprang upp för trappan, kastade av mig morgonrocken och la mig på min plats i sängen igen .

Smärtan kommer igen, det käns som om det är någon/något som prässar min ryggrad upp igenom magen och som om

svanken är av på minst fyra ställen .

Jag känner att jag inte klarar av att hantera smärtan ensam längre, så jag vänder mig mot min sambo och fader till barnet

Timmy, som ligger på min vänstra sida . Klockan har nu blivit 0530 .

- Timmy ?!, viskar jag .

- Timmy snälla vakna, det är dax . . .

Han vrider lite på sig och öppnar ögonen sakta och tittar mot mig,

- Är du säker ?

- OM jag är, han kommer nu , sade jag tyst samtidigt som jag fick ännu en smärta, en värk .

Timmy Flög upp ur sängen och på bråkdelen utav en sekund så hade han på sig kläder och var halvvägs ner för trappan .

- Ring förlossningen och säg att vi kommer nu då, jag går ut och startar bilen och ringer till mamma, ropade han

ifrån nedervåningen .

Och så gör jag, jag ringer förlossningen och försöker klä på mig samtidigt .

- Förlossningen vad kan jag hjälpa er med ?!, sade en lugt och sansad röst i telefonen.

Jag harklar mig och säger:

- Hej, ja asså, jag ska föda och vill komma in, får jag det ?

- Ja självklart får du det, svarade hon på andra sidan luren , Men hur långt är du gången ?

- Jag är i vecka 38 + 4 och jag har inte en aning vad det kan vara mellan värkarna, 3-4 minuter kanske . Svarade jag .

Hon försöker att prata med mig, men nu hör jag inget utav vad hon säger, jag har en värk,

kan inte titta och halvligger över sängen och flåsar som en utmattad hund .

När jag är på fötter igen så säger kvinnan i telefonen till mig att jag borde stanna hemma iallafall i två timmar till

eftersom att det

är mitt första barn, då det oftast går ganska långsamt med förlossning osv då .

Men jag är fast besluten, jag skall in och det är NU !

- Ja du är så välkommen in hit, men var beredd på att vi antagligen kommer att skicka hem dig igen

då jag antar att du bara är i latensfasen än så länge .

( Den första fasen i förlossningen då man öppnas ca 2-4cm )

- Det struntar jag i, jag föder på golvet om jag stannar hemma länge till ! Svarar jag nu med en ganska irriterad röst .

När jag lägger på så kämpar jag för att få på mig kläderna, mjukisbyxor, T-tröja och strumpor .

Jag tar mig skta ner för trappan med mobilen i handen och Timmy kommer inrusandes från bilen .

- Hur är det ? Frågar han med försiktigt och lite darrande röst .

- Joo men det är bra, tror jag, joo men det är det . Svarar jag, en aningen frånvarande .

Vårand hund Solex går troget brevid mig hela tiden i undran om vad som är pågång .

Då och då lutar jag mig mot hans rygg för att få stöd då det gjorde så ont,

han står stilla och tittar på mig, så lugn, så stilla .

Timmy går upp för trappan för att hämta min och bebisens väska som hade varit packade i ca två månader tillbaka .

Undertiden försöker jag få på mig jackan och skorna samtidigt som jag kämpar mig igenom värkarna .

Ute är det kallt, ca 13 minusgrader och Timmy går framför mig med all packning .

Solex är fortfarande brevid mig, tittar då och då på mig för att försäkra sig om att allt är under kontroll .

Jag öppnar bildörren och hinner inte ens sätta mig innan jag får ännu en värk , men jag struntar i den och nästan kastar in

mig själv i sätet, drar igen dörren och fokuserar på att andas .

Vi åker bort till Timmys mamma och pappa på Linnégatan där hans mamma, Susanne möter upp oss .

Vi måste åka i hennes bil då vi har väldigt dåliga däck på våran, Susanne har redan varit ute och startat den så att det är varmt .

Solex får stanna hemma hos henne . Mot hans vilja så går han in i deras hus .

Vägen upp till Linköping är jobbig, jag halvligger i framsätet och Timmy fokuserar blicken fram på vägen .

Jag känner hur bilen slirar och att vi ibland tappar fästet .

Men jag är inte rädd, utan mer tvärt om eftersom att jag vet hur duktig Timmy är på att köra bil .

Jag har annat att tänka på just nu .

En värk kommer smygandes och nu är dom starkare, det känns som om jag kommer att gå av på mitten,

Det går inte att förklara hur det riktigt känns .

Jag pustar, stånkar och stönar nu högre än innan,

Så Timmy höjer volymen på radion för att kunna fokusera ordentligt på vägen och inte på mig .

Men jag ser ändå att han ibland kastar några blickar på mig, det känns lugnande .

När jag väl är på banan igen så tar jag upp min mobil och sänder iväg ett SmS till min syster JOi, min mamma och min pappa

där det står : '' Nu åker vi in ! '' .

Jag hinner även gå in på facebook igenom mobilen för att skriva : '' Nu jäävlar ! '' innan det kommer ännu

en plågande värk .

Vägen upp till förlossningen känns som en evighet men nu äntligen så är vi framme utanför förlossningen .

Timmy tar väskorna och jag kämpar för att kunna ta mig ut ur bilen, Timmy möter upp mig så fort jag har kommit ut .

Han tar mig under armen och leder mig bort mot dörren där vi måste rnga på en klocka för att dom skall öppna åt oss .

Ännu en värk kommer smygandes och lagom till att dom svarar i den lilla apparaten på väggen så är den som starkast .

- D d d Det är A a a Antonia , stammar jag fram .

- Okej, vi öppnar, ta hissen direkt till höger upp till plan elva . Svarar kvinnan i apparaten .


Fortsättning följer . . . . . . .